Celine Dion – Recension 2017

I går spelade Celine Dion i Sverige för drygt 23 000 människor på Tele2 arena. Jag var en av dem tillsammans med min bästa vän Magdalena Bibik.

Jag anser mig vara ett väldigt stort fan av henne. Har lyssnat på låtarna så mycket genom åren att texterna och fraseringarna sitter som fastklistrade i hjärnan. Hennes karriär började som 12-åring i de fransktalande delarna av Canada där hon kommer i från. Hennes nu avlidne make, René Angélil, gav henne skivkontrakt 1981.

År 1988 valde Frankrike att låta Celine Dion representera landet i Eurovision som utspelades i Irland och Celine Dion vann med låten Ne partez pas sans moi.

Vidare karriär

Efter det kom chansen att sjunga in ledmotivet till Skönheten och odjuret och sedan dess har karriären eskalerat och de senaste 15 åren har hon hållit till i Las Vegas med egna showen på Ceasars Palace. Resten är fan i mig historia, en fin sådan.

Jag började lyssna på Celine när hon släppte det första engelskspråkiga albumet kallat “Celine Dion” 1992. Sedan köpte jag varenda album hon släppte, lyssnade på alla låtar, läste texterna som alltid var med i fodralet och jag lyssnade på henne genom alla år, genom obesvarad kärlek, sorg, ilska, lycka och allt däremellan.

Jag köpte biljett för att se henne, minns inte när det var, och var så taggad. I samma veva fick hennes make sitt cancerbesked och hela turnén ställdes in. Jag var så klart bedrövad men samtidigt förstående inför den kris och sorg de stod framför.

När hon väl kom sedan 2008 var jag så klart där och grät och sjöng med hela konserten.

Årets turné

Turnén startade i Köpenhamn och två dagar senare var hon i Stockholm. Jag hade glädjen att få uppleva detta med personen som betyder nästan mest i mitt liv just nu (sambon ligger så klart på topp) min bästa vän Magdalena. Vi avnjöt en middag och sedan släpade jag henne till arenan för att visa på hur man bäst upplever en konsert. Skulle jag följt hennes pipa hade vi kommit inspringandes efter två låtar och det kan jag inte acceptera. Hahahaha.. 🙂

Förbandet bestod av den mest episka upplevelsen på länge. Den talangfulla Véronic DiCaire som är… asså, jag vet inte vad det heter på svenska.. Men “singer impersonator”. Hon kan alltså härma alla möjliga artister och sjunga EXAKT som dem. Makalöst.

Men tillbaka till Celine. Konserten var väl typ två timmar och bestod av ett pärlband av hits. Jag som sett henne live i Globen och även en del på tv vet hur hennes konserter ser ut, hur hon arbetar och jag vet vad jag får. Jag vet att det sällan är extravagansa scenshower, inga dansare, ganska naket men massor av härlig sång från drottningen. Jag vet att jag får lyssna på den helt fläckfria rösten och jag blir aldrig besviken.

Det hon inte är bra på är mellansnack. Det blir så styltigt och många gånger obekvämt. I hennes huvud är hon komiker, i vår öron är hon den där pinsamma mostern som alltid skämmer ut en i sociala sammanhang. Folk skruvar på sig i stolarna…

Att hon dessutom trycker in låtar från Michael Jacksson och Queen gör mig lite undrande. Visst, hon sjunger dem bra men jag vill höra hennes musik. Hon har ju en diskografi utan dess like.

Men trots dessa missar är jag trollbunden med tårar i ögonen och skrålandes på alla texter, även franska. Publiken är toppen som sjunger, jublar och står upp stora delar av konserten.

Fel man på fel plats?

Nej Markus Larsson, du har fel i det mesta. Att du är ett fan av rockmusik gör att du inte förstår dig på Celine Dion och hennes publik. Att ge henne 2 plus är skamligt. Någon med en något bredare repertoar och musiköra borde kanske har lyssnat i stället. Jag springer nästan uteslutande på rockkonserter men kan också acceptera annan musik och ställa om mina sinnen och öron för de olika stilarna. Så jag håller inte med dig.

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.