Att vara namn- och ansiktsblind är ett helvete

Jag tror det finns ganska många av oss, men ändå känns det så fruktansvärt jobbigt att varje dag utmanas för sin svaghet. Att inte känna igen folk, att inte minnas namn, att hela tiden tycka folk är bekanta men aldrig komma på varför. 

Det har på riktigt varit ett handikapp där jag på mitt senaste jobb arbetade som assistent till en ledningsgrupp och till hela avdelningen. Avdelningen hade cirka 150 anställda och jag kunde ungefär 7 namn. Detta efter 4 år. Varje gång någon kom förbi och sa nåt och bad mig maila något så var jag tvungen att försöka lista ut namnet själv, via smarta frågor direkt till personen eller fråga någon bordsgranne och personens namn. Det var fruktansvärt.

Det som är jobbigast är att man känner sig arrogant, eller man tror att andra tycker att man är arrogant. Men det är ju inte det det handlar om, jag kan bara inte komma i håg.

På en annan arbetsplats, i en butik, kan jag heller inte namn vilket blir väldigt jobbigt när jag står med en kund som har en fråga om något jag inte kan, så ser jag en kollega som jobbar på den avdelningen men jag kan inte ropa dit kollegan eftersom jag inte kan hens namn, jag får då springa i fatt och ställa mig framför kollegan för att få uppmärksamhet. Pinsamt, minst sagt.

Namnblindheten uppenbarar sig också om jag läser en bok som har många karaktärer att hålla koll på. Jag är helt borta då, minns aldrig vem som var vad och varför och det gäller även när jag tittar på film.

Ansiktsblindhet (Prosopagnosi)

Det är ju också jobbigt när man inte känner igen folk. Jag hade en incident som jag tror att jag klarade mig ur utan pinsamhet men som gnagde mig hela dagen. Jag var ute på lunchpromenad på stan och plötsligt ser jag två män där den ena vinkar febrilt till mig. Jag har ingen aning om vem det är så jag vänder mig för att se om det är någon bakom mig som han vinkar till. Men nej, det var tomt. När jag kommer fram får jag en stor kram och ett klassiskt “-hur mår du?”. Jag svarade artigt, frågade tillbaka och slöpratade en lite stund. Sedan sa vi hej då. Det tog till sent på kvällen innan jag kom på vem det var genom att hans namn passerade på min Facebook. Suck..

Läs mer om Prosopagnosi på Wikipedia. (länk)

Har du också problem? På vilket sätt?

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.