Älskar jag mig till 100%?

Bloggen heter ju Miss Body Positive och syftar på rörelsen som handlar om att alla ska vara inkluderade oavsett storlek och form. Jag tillhör de större och är i många fall exkluderad men absolut, det har blivit ett bättre klimat. Men älskar jag mig?

Ända sedan man var liten har en kvinnokropp synats och diskuterats helt fritt. Man poängterar fula saker, sådant som sticker ut. Man placerar kvinnor i olika fack. Jag var smal som ung, eller det många kanske skulle kalla “normal” men fick ett smeknamn som satte sig så djupt i mitt inre att jag trodde jag var något jag inte var. Killen i fråga tror jag gav mig smeknamnet för att vara lite snäll, alltså har man ett smeknamn så är man omtyckt, typ.. För han var inte en elak typ.

Hej Tjockis!

Ordet var “Tjockis”. När man är i tonåren så är man så jävla känslig och det här ordet tog mig hårt. Jag började klä mig i för stora kläder, trodde jag var avvikande i kroppen mot andra, började liksom “bete mig” som om jag var överviktig. Sedan dess har jag övertygat mig själv om att jag är det oavsett om jag var en 36:a eller 48:a.

Nu är livet lite lättare, jag är tjock på riktigt men mår väldigt bra. Så klart kommer det bakslag som det gjorde ganska nyligen. Jag var på en pressresa till Lissabon och hängde med min fantastiska vän som är så snygg så man dånar, enligt mig. Hon är min TOTALA MOTSATS.

Totalt ignorerad

Det märktes ganska tydligt vad männen tycker är fint så jag mer eller mindre existerade inte i hennes närvaro. Vid ett tillfälle stod vi ca sex personer i en ring och samtalade innan hemfärd med den arrangerade bussen. Fram kommer en man ur ett annat sällskap som ska säga hej då eftersom han hade konverserat med några ur mitt sällskap lite tidigare. Han tar ALLA i hand och säger hej då men liksom hoppar över mig, han såg mig inte ens. Jag stod i samma riktning, hade båda händerna tomma och kollade på honom men ingen reaktion. Jag bara stod där och gapade… Var så nära att bryta i hop så jag lämnade mitt sällskap och åkte till hotellet och grät en stund. Resten av resan var sisådär…

Jag hoppas att jag ska kunna hjälpa andra genom att dela med mig av min resa.

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.